greatheights

tänk om jag ångrar mig, och sedan ångrar mig igen
-

Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss
Som ett konstgjort litet bloss
Som en pacemaker som tickar, för oss
-

dina ögon kan krossa min värld, som stenar mot glas
-



pacemaker, varning för ras - l.w

soffan,musik,tårar

känner mig lika ambivalent nu som jag gjorde våren 2011
vill försvinna under täcket om stanna där tills allt är klart
vill ligga där och kramas och inte tänka på annat än hur mjuk kramen är

tråkigt nog får man inte alltid som man vill
och trots att jag varit ensam förut känns ensamheten större nu än någonsin
ena tryggheten ligger på ett sjukhus medan den andra är tusentals mil härifrån
tar mina tankar och flyr dit jag känner mig trygg med min andra familj
dansen.

kanske vet nu, vet för stunden
hjärtat, ett tag
ändå känns något fel
återkommer när jag vet vad

det är kallt och jag fryser

jag måste nog säga att detta år är det bästa hittils
jag har aldrig mått så bra under så lång tid
från dagen då det blev 2011 tills idag, toppen
detta kommer att bli ett år att minnas
jag har kommit närmre de flesta och slutat lägga energi på dem som bara tar och aldrig ger
studenten, utomlandsresor, äventyg och bara vanliga fantastiska dagar

nu återstår det att hettsbanta bort studenten och vara bättre än någonsin på mitt jobb
det börjar på söndag, jag har nog längtat, alla fina barn, mina barn, dem som gör mig stolt som en mor
vad som mer händer återstår att se, jag är öppen för förslag, jag är fri

åsså du, du gör mig glad, vi ses ikväll

om bara några dagar är det precis tre år sedan jag började på skvadern
jag minns hur jag öppnade dörrarna utan rädsla, enbart med förväntningar
så mycket goda ord
väl i aulan förstod jag direkt vilka mina mentorer skulle bli, flera av oss tänkte : nej
vi fick hon med gula byxor som kallade oss för kottar, idag ser jag det som lite charmigt
tre år har gått fort, rum har bytts och skratt har blandats med stress
vi märkte fort att tempot och nivån var hög, men gemenskapen var stark, stark som pippi
så mycket minnen, så mycket lärdom
jag har aldrig kännt mig så hemma som jag gjorde där
ett andra hem, ett second skin, öppna armar
på denna fantastiska plats lärde jag känna ännu mer fantastiska människor
trots att klassens gemenskap har gått upp och ner har vi alltid varit hel
under de stunder det varit viktigt
klassikern, sista veckorna och inte minst studenten
sanningen gör ont, gemenskapen som fanns då möter vi nog aldrig igen
vi går alla våra skiljda vägar, jag är ärlig när jag säger att jag tycker det är tråkigt

jag tittar tillbaka på bilder från dagen d, alla så glada, jag får tårar i ögonen
tiden gick så fort
jag saknar redan väggarna, stolarna, gemenskapen och lärarna,
deras sätt att ge oss ångest och press, deras sätt att få oss att kämpa och aldrig ge upp
deras sätt att dela med sig av deras liv, deras sätt att bli en av oss
jag kan nästan säga att jag saknar de gula byxorna

det glädjer mig att man alltid säger" en gång en skvader, alltid en skvader"
jag vill göra om allt samtidigt som jag vill göra nya saker
det är svårt, jag kände mig som hemma och trygg
nu är jag osäker och vet inte alls vad som händer

helgen har varit blandad, skratt och trötthet för det mesta
mina höfter är ömma och huvudet är fortfarande trött och dimmigt
ikväll ska det planeras och resten av veckan är oplanerad
det är hösten som ska planeras, den känns så långt borta men är ändå redan här

hösten kommer att bli annorlunda, men ändå samma
samma ställe, men olika steg, ingen skola, men ändå en lära
samma jag, men andra känslor och erfarenheter

ikväll blir det middag med goda vänner
imorgon ska jag planera och fika
helgen ska spenderas med kalas, lite fest och kanske någon film
sedan ska den som det ser ut nu avslutas med kramas och mys

resterande av veckan och helgen återstår att se, jag tror att den blir både bra och fin

bjuder på en version av bloggenamnet
http://www.youtube.com/watch?v=EKGHkBComjM

lyssna.njut. gilla