greatheights

om bara några dagar är det precis tre år sedan jag började på skvadern
jag minns hur jag öppnade dörrarna utan rädsla, enbart med förväntningar
så mycket goda ord
väl i aulan förstod jag direkt vilka mina mentorer skulle bli, flera av oss tänkte : nej
vi fick hon med gula byxor som kallade oss för kottar, idag ser jag det som lite charmigt
tre år har gått fort, rum har bytts och skratt har blandats med stress
vi märkte fort att tempot och nivån var hög, men gemenskapen var stark, stark som pippi
så mycket minnen, så mycket lärdom
jag har aldrig kännt mig så hemma som jag gjorde där
ett andra hem, ett second skin, öppna armar
på denna fantastiska plats lärde jag känna ännu mer fantastiska människor
trots att klassens gemenskap har gått upp och ner har vi alltid varit hel
under de stunder det varit viktigt
klassikern, sista veckorna och inte minst studenten
sanningen gör ont, gemenskapen som fanns då möter vi nog aldrig igen
vi går alla våra skiljda vägar, jag är ärlig när jag säger att jag tycker det är tråkigt

jag tittar tillbaka på bilder från dagen d, alla så glada, jag får tårar i ögonen
tiden gick så fort
jag saknar redan väggarna, stolarna, gemenskapen och lärarna,
deras sätt att ge oss ångest och press, deras sätt att få oss att kämpa och aldrig ge upp
deras sätt att dela med sig av deras liv, deras sätt att bli en av oss
jag kan nästan säga att jag saknar de gula byxorna

det glädjer mig att man alltid säger" en gång en skvader, alltid en skvader"
jag vill göra om allt samtidigt som jag vill göra nya saker
det är svårt, jag kände mig som hemma och trygg
nu är jag osäker och vet inte alls vad som händer