greatheights

för tre år sedan fick min farbror cancer, det är nu snart ett år sedan han gick bort

det var inte bara sjukdomen som tog hans liv, utan även bristen på hopp

 

för två dagar sedan fick min pappa beskedet om att han har cancer. en lättare variant än hans bror, men ändå en sjukdom som drabbar så många. det min pappa har är deremot hopp. hopp om livet och framtiden

ett hopp om att besegra sjukdomen. 

 

min pappa har alltså fått sjukdomen som så många dött av, som då många drabbats av. min pappa.

men i min värld finns inget annat än att han ska besegra sjukdomen, vi ska hjälpa och stötta, det finns inget annat än livet. jag hoppas innerligt att detta är den sista sjukdom pappa får. efter åtta år av nya sjukdommar och operationer hit och dit, hoppas jag att ändå detta, cancern är det sista, att efter alla behandlingar får han fortsäta sitt liv, utan operationer. 

 

med detta inser jag också hur kort livet är

hur mycket onödig tid jag slösar på att vara orolig

jag har lovat mig själv att inom kort ska jag ha ett samtal

jag ska fråga allla frågor jag har, försöka få några svar

och om inte, lämna, iallafall försöka, för om inga svar så är det inte värt det

 

avslutar detta inlägg med

 

YOLO, DULBEG och saknar min tid i barcelona med mina rumsvänner liiite mer